Redan i början av oktober låg snötäcket över landskapet, gnistrande vackert när solen lyser utöver. Jag började drömma om en tidig start på skidsäsongen, men det blev inte mer än just en dröm.
Nu är vi i mitten av november och det finns inte en skymt av någon snö. Det är ovanligt varmt och marken är helt bar, från skyn faller regnet och det är mörkt och trist.
Jag försöker ta mig ut på promenad men det tar verkligen emot i blåst och regn. Som tur börjar jag känna mer glädje för gymmet igen, jag trivs med styrketräningen och folket jag träffar där.
Jag hoppas inte vintern dröjer allt för länge då jag märker hur jag saknar den. Att åka skidor är en så fin blandning av träning och avkoppling på samma gång, just det att få ta sig ut i naturen och de fina miljöerna, det ger än man tror.
Publicerat av Jag och Crohns 
